Lösnaglar

I onsdags skulle jag representera företaget i riksdagen. Det var en stressig morgon när jag kom insladdandes till flyget med andan i halsen, frukostsmulorna kvar kring mungiporna och en icke iordningställd frisyr. När jag var på plats i storstan möttes jag av en urfånig taxikö, i regnet. Där stod jag i min uniform och undrade var i helvete vårvädret hade tagit vägen, det undrade även min mascara som låg som halvmånar under mina ögon. När jag var så blöt som man bara kan bli efter att ha utsatts för en halvtimmes regn i sidvind bar det av i bilköerna. På plats i riksdagen, efter sedvanlig säkerhetsgranskning, fick jag äntligen inta min plats i det rum där vi skulle vistas under dagen. Jag luktar aldrig svett, men den plötsliga vetskapen om att jag hade glömt deo fick paniken att stiga. Det finns inget värre än att känna sig ofräsch.
När det blir dags för att hissa fram roll-upen och min lösnagel på höger pekfinger fastnar i reklamskynket mår jag dåligt.